© 2012 fotbollsexperten.se

Brasilien 1950

- VM återuppstår i "sambafotbollens" hemland -

 

Ungefär fem år efter andra världskrigets slut återupptogs VM. De brittiska lagen var nu tillbaka i FIFA, och skulle äntligen visa världen vilka som spelade den bästa fotbollen. Men, VM slutade i fiasko för framförallt England, medan Sverige överraskade många på ett positivt sätt. Guldstriden hade man dock inte så mycket med att göra, utan det var inför sista matchen upplagt för brasiliansk fest…

 

I juli 1946 hölls FIFA:s första möte efter andra världskrigets slut. Där beslutades det att man skulle återuppta världsmästerskapen 1950, och att värdlandet skulle vara Brasilien. De hade tillsammans med Argentina och Tyskland varit kandidater till att anordna VM 1942, som alltså fick ställas in på grund av kriget. Nu avstod Argentina att kandidera som värdland, och ett Tyskland i ruiner var givetvis inte längre något alternativ. Sydamerika hade ju dock inte varit involverat i kriget, och därför var det fullt naturligt att genomföra VM-slutspelet just där.

 

När slutspelet skulle börja planeras var det 29 lag anmälda. De mest anmärkningsvärda länderna bland dessa var utan tvekan de fyra brittiska, som nu var tillbaka i den internationella gemenskapen. Däremot saknades hela östblocket, det vill säga länderna bakom ”järnridån”. Strax före kvalspelet kom även återbud från Tyskland, Belgien och Österrike, och även Argentina saknades på grund av strul med strejkande proffsspelare. En stor del av dessa hade emigrerat till Colombia.

 

Kvalets stora överraskning var Jugoslavien som slog ut Frankrike efter att ha tvingat fram ett omspel. Sverige i sin tur säkrade platsen i VM-slutspelet efter att ha besegrat Irland i kvalet. I Sveriges kvalgrupp ingick även Finland, som drog sig ur efter två inledande förluster på grund av ekonomiska problem.

 

Till slutspel gick 16 länder. Nu kom dock ännu fler återbud i och med att Indien, Skottland och Turkiet meddelade att man inte tänkte resa hela vägen till Brasilien, främst på grund av pengabrist. Frankrike erbjöds då ett Wild Card till spelen, men stoltheten var för stor, och fransmännen tackade nej.

 

Det var många svenska spelare som tyckte det var synd att inte Indien deltog i slutspelet. De två länderna hade lottats i samma grupp, och många var sugna på att möta indier som spelade barfota.

Sverige skickade för övrigt ett amatörlag till VM eftersom det i fotbollförbundets stadgar stod skrivet att utlandsproffs inte var välkomna i landslaget. I efterhand trodde många att 1950 hade varit ett ypperligt läge för Sverige att knipa ett guld om bara proffsen tillåtits vara med. Ute i Europa fanns ju bland andra Milans berömda trio Gre-No-Li (Gunnar Gren, Gunnar Nordahl och Nisse Liedholm) och Bertil Nordahl i Atalanta.

 

Istället var det en ny svensk trio, en amatörtrio, som tog chansen i Brasilien. Denna gick under namnet Pal-Jep-Sko och bestod av Calle Palmér, Hasse Jeppson och Lennart ”Nacka” Skoglund. Skoglund upptäcktes för övrigt endast någon vecka före uttagningen av VM-truppen och när det svenska landslaget gav sig av på den 28 timmar långa resan mot Brasilien i ett litet propellerplan trodde i stort sett alla att det bara kunde sluta på ett sätt – med ett misslyckande.

 

De regerande mästarna Italien tog sig till slutspelet på ett lite mer tidsödande sätt, nämligen med ångbåt. Detta var främst på grund av den tragedi som inträffat den 4 maj året före då flera landslagsspelare omkom när ”Il grande Torino” kraschade med flyg rakt in i berget Superga i Turin.

Två veckor på båt gav inte möjlighet till några bra förberedelser. Det sägs att italienarna tränade på däck, men att det inte dröjde länge innan alla bollarna låg i havet.

 

Efter alla återbud återstod det alltså tretton lag till VM-slutspelet i Brasilien. Dessa delades in i fyra grupper där Brasilien, Uruguay, Italien och England seedades.

 

Sverige lottades i samma grupp som Italien och Paraguay. Det svenska amatörlaget stod direkt för en riktig skräll när man lyckades besegra de regerande världsmästarna med 3-2. Det var dock med ett nödrop man lyckades bärga segern då Italien i sista minuten hade ett skott i ribban, och den svenske målvakten Kalle Svensson stod under matchen för ett antal kvalificerade räddningar. Det var för övrigt efter denna match han fick smeknamnet ”Rio-Kalle”, detta trots att matchen faktiskt spelades i Säo Paulo. Segern kom trots att matchen spelades på italiensk ”hemmaplan”. Den större delen av stadens 1,5 miljoner invånare hade nämligen italienskt ursprung, och de flesta av de 36 502 åskådarna på Pacaembu-stadions läktare var ”italienare”.

 

Den största hjälten i segermatchen förutom ”Rio-Kalle” var Hasse Jepsson, som två år senare blev världens dyraste spelare när han gick från Atalanta till Napoli för en miljon, en svindlande summa i dåtidens fotbollsvärld.

 

England, med inställningen att brittisk fotboll var den enda högklassiga fotbollen, togs genast ner på jorden i Brasilien. Visserligen vann man första matchen mot Chile, men amatörlaget USA, som nästan enbart bestod av emigrerade européer, besegrade engelsmännen med 1-0 i den andra gruppspelsmatchen. Amerikansk matchvinnare blev den före detta belgiske gruvarbetaren Gaetjens, som gjorde segermålet i den 37:e minuten. Just denna match ses för övrigt som en av de största knallarna i VM-historien.

 

Sverige spelade sin andra gruppspelsmatch i Curitiba, mot Paraguay. Svenskarna fick en drömstart efter att de gått fram till 2-0 via mål i den 24:e respektive 25:e minuten. Med 20 minuter kvar av matchen var det dock kvitterat, och trots en hård press från Paraguay lyckades Sverige freda sig och klara oavgjort. Den delade poängen innebar att de regerande världsmästarna Italien var utslagna redan i gruppspelet, eftersom endast ett lag gick vidare. Italien slog sedan Paraguay i gruppens sista match, och detta innebar att det var Sverige som tog sig vidare.

 

För England följdes fiaskot mot USA upp med ännu en förlust, den här gången mot Spanien. Detta innebar att det var spanjorerna som tog sig vidare från denna grupp, efter att ha vunnit samtliga tre matcher.

 

Brasilien tog sig vidare från sin grupp efter att i tur och ordning ha slagit Mexiko med 4-0, spelat oavgjort mot Schweiz (2-2) och besegrat Jugoslavien med 2-0. Efter att både England och Italien eliminerats från vidare spel var nu Brasilien storfavoriter till att ta hem mästerskapet.

 

Upplägget för detta VM var lite udda. De fyra gruppsegrarna, alltså Sverige, Spanien, Brasilien och även Uruguay, som vunnit sin tvålagsgrupp mot Bolivia, gick nu vidare till ett andra gruppspel, där segraren kunde titulera sig världsmästare.

 

Brassarna hade (som vanligt) ett drömlag, med bland andra spelarna i ”Fantastiska femman”, det vill säga Friaca, Zizinho, Ademir, Jar och Chico. Ademir Marques de Menezes vann skytteligan med totalt nio gjorda mål, varav fyra kom mot Sverige. Totalt gjorde den målfarliga anfallaren 398 mål på 483 ligamatcher och landskamper. Publikintresset för värdlandets matcher var enormt. Brasiliens tre matcher i den andra gruppspelsomgången sågs av totalt över 460 000 åskådare!

 

I sin första match i ”finalgruppen” ställdes man mot Sverige. Matchen spelades på Maracanã i Rio de Janeiro, med plats för 200 000 åskådare. Till Brasilien-Sverige hade 138 886 personer sökt sig, och matchen slutade med en promenadseger för brassarna, som krossade Sverige med hela 7-1.

 

Arenan Maracanã började faktiskt inte byggas förrän 1948, och 14 dagar innan VM-slutspelet inleddes var den fortfarande inte klar. Då utökades dock antalet arbetare från 1 500 till 10 000, och dessa arbetade dag som natt för att få bygget klart i tid. De lyckades till slut med målet, även om vägarna till och från arenan var väldigt dåliga, och inför matcher bildades det kilometerlånga köer.

 

Sveriges nästa match blev även den en förlust. Trots ledning med 2-1 en stund före slutet kunde Uruguay både kvittera och göra avgörande 2-3 innan tiden var slut, detta efter att Juan Alberto ”Pepe” Schiaffino varit stor segerorganisatör för sydamerikanerna. Publikintresset för matcher där inte Brasilien var inblandat gick inte att jämföra med matcher där de var det. Till Sverige-Uruguay sökte sig endast 8 000 personer.

 

I de övriga matcherna i gruppen hade Uruguay och Spanien spelat 2-2, och Brasilien hade krossat Spanien med 6-1. Detta innebar att förutsättningarna inför den sista omgången var glasklara. I mötet Brasilien-Uruguay behövde brassarna minst ett oavgjort resultat för att säkra guldet. Seger för Uruguay, och de skulle ta sitt andra VM-guld genom tiderna. Matchen mellan Sverige och Spanien var i stort sett en ren bronsmatch. Visserligen kunde Spanien vid seger tagit silver om Uruguay samtidigt förlorade, men för det krävdes ganska många mål.

 

Och Spanien var egentligen aldrig nära ett silver. Inte ett brons heller, för den delen. Istället var det Sverige som satte full fart från början och i paus ledde man med 2-0 efter mål av Stig Sundqvist och Bror Mellberg. När sedan Jepsson satte 3-0 i den 80:e minuten var Sveriges första VM-medalj genom tiderna säkrad, och Spaniens tröstmål fram till 3-1 i slutminuterna spelade mindre roll. I och med tredjeplatsen var Sverige inte bara trea i världen, utan även det bästa europeiska laget.

 

”Finalen” spelades i Rio de Janeiro, och den stod alltså mellan Brasilien och Uruguay. I stort sett alla hade redan räknat hem guldet till Brasilien, och i och med att oavgjort räckte fanns det inte en chans för Uruguay, ansåg många. Bland annat så hade brassarna inför sista matchen signerat sina autografer med namn samt tillägget ”världsmästare 1950”, och det hade tryckts upp 100 000-tals T-shirts med trycket ”BRASIL compouni mundial de futebal”. När sedan Brasilien till på köpet tog ledningen i början av den andra halvleken var det avgjort, och på läktarplats viftade publiken med närmare 200 000 vita näsdukar för att hälsa Uruguay adjö.

 

Men i 66:e minuten gav Schiaffino Uruguay hopp genom att kvittera till 1-1, och i 79:e minuten kom det som ingen trodde var möjligt. Uruguayanerna gjorde 1-2 efter att Alcide Ghiggia förvaltat Schiaffinos framspelning. Resultatet stod sig matchtiden ut, och Brasilien var till allas stora förvåning INTE mästare.

 

Efter slutsignalen utbröt kaos bland besvikna spelare och åskådare. Den grandiosa prisutdelningen som planerats (för Brasilien) kunde inte genomföras, utan i stället lämnade Jules Rimet över sin trofé i smyg till den uruguayanske lagkaptenen Obdulio Varela, mitt i kaoset av upprörda känslor.

Inte heller Sveriges medaljer utdelades på något storslaget sätt. Ett par av de svenska spelarna sprang på en finsk VM-delegat någon dag efter Spanien-matchen, och denne räckte över en plastpåse med bronsmedaljer som skulle fördelas mellan spelare och ledare.

 

 

 

"Some people believe that football is a matter of life and death. I'm very disappointed with that attitude. I can assure you it is much, much more important than that!"

 

-Bill Shankly